En skitjobbig promenad

Ikväll blev det promenad. Hade tänkt spåra men det hällregnade och jag hade helt enkelt inte lust. Det var mysigare att sitta framför braskaminen och läsa om rapport. Det är en gren jag har pinsamt lite koll på men läser en bra blogg (länk) där en tjej tränar det och blev nyfiken. Boken är mycket bra, faktiskt!

Promenaden blev jobbig och tråkig. Jag har redan en nerv i kläm i armen för att hundarna dragit så i den. Trist. Det blir värre här på landet där de helst vill springa lösa. Dina bryr sig inte om någonting alls utan vill helst valla oss så hon kan gå lös utan problem.

Men Scilla har jag verkligen missat med inkallningen. Det är konstigt, för jag – precis som så många andra – tänkte att jag inte skulle missa en sådan sak när jag fick hem henne. Det skulle bli den Perfekta Hunden. Typ. Men icke. Såklart. Inkallning och ensamhetsträning fick jag bakläxa i. Det är alltid någonting man missar, tror jag. Mer eller mindre.

När vi kommit halvvägs på promenaden började rottisarna sniffa intensivt i luften och gjorde det mycket länge. S-k-i-t-j-o-b-b-i-g-t! Och naturligtvis hade jag varken med mig godis, leksak eller klicker. Jag ville ju bara ha en skön promenad. Tji fick jag.

Några hundra meter senare rasslade det till i skogen och två rådjursrumpor skuttade iväg bara några meter ifrån oss. Bara att sucka, korta in kopplet och jag var väldigt glad att hundarna var just kopplade och inte i flexi eller i lina. Då hade det gjort ont för Scilla spände sig såklart som en stålfjäder och ville sticka. Riktigt skönt att kunna gå hem med gott samvete över att man vet vilken hund man har i kopplet – att Dina klarar av det men inte Scilla.

Och ska jag vara ärlig vet jag inte om jag orkar sätta mig in i jobbet att träna in en bra inkallning. Orkar jag vara konsekvent? Jo, jag ska ge det ett ärligt försök med långlina och sele. Men det ska jag göra när jag är redo och alltid ha godis, klicker och leksak med mig. Jag är ju sådan; allt eller ingenting!

Så nej, det var ingen rolig promenad … Men jag hade gott samvete över att ha hållit mig på rätt sida om lagen och att jag fick mig en lärdom …

En stundtals skitjobbig Scilla

Häng med på DW-runda

Vardagsträning – Belöningsträning

Igår blev det ett pass lydnad för töserna. Jag koncentrerade mig på ett moment vardera – fritt följ för Dina och Rutan för Scilla. Börjar nästan bli tjatigt att skriva men jag för allt eller ingenting. Korta korta pass med täta belöningar så att de fortfarande älskar ”sina” moment: det är mitt mål och det har gått OK hittills. Vissa dagar har jag jättesvårt att sluta på topp medan jag andra dagar bara vill göra mer, mer, mer …

 

Ett försök att variera belöningen

På den fronten märks det hur olika mina hundar är. Dina är lättpåverkad av dagsform, väder och så vidare medan Scilla alltid är redo för jobb nästan oavsett vilka omständigheterna är. Man lär sig mycket på att träna olika hundar!

Jag har blivit mycket bättre på att gå separata promenader. Det var lite av ett nyårsmål. Scilla fick träna på baksidan av huset och sedan en promenad runt parken i hopp om att möta hundar att skvallra på.

Träningspasset gick OK. Jag kände mig inte så strålande nöjd som i tisdags, men det berodde mest på mig än på Scilla. Jag hade inte med mig tillräckligt bra belöningar. I framtiden ska jag ha med mig fler leksaker, matskål, bättre godisar och en hitta en target stick! Dags att koka kycklinghjärtan!

Scilla gjorde ingenting fel egentligen, men jag är missnöjd med att jag inte hade någon plan B eller utvecklade övningen mer. Bra lärdom att ta med!

(Ha! I skrivande stund välte Dina ett kompostgaller på farstutrappan. Jag är förvånad att hon inte fick spader av rädsla utan tittade på mig och sedan ställde sig fundersamt på det. Ha ha – det kanske finns hopp om schäfer 😉 )

Snopen Dina

Efter Scillas pass lade jag in konorna till en snopen stackars Dina och gick en nedvarvningspromenad. Fann en stock som hon fick balansträna på – just det! Ska skriva om vad som hände hos fysioterapeuten – och sedan stretching för hon var duktigt andfådd efter x antal spurter till och från (ärovarv 😉 ) Rutan.

Vi mötte några hundar som boffade på henne, men hon brydde sig inte nänmvärt om de. Det är hundar som är precis som hon själv: stirrar ut utan att nödvändigtvis göra något utfall alls – som hon stirrar tillbaka på till leda … Men träning är alltid träning och snart skvallrar nog Scilla på vartenda träd hon ser 🙂 Det är kul med klicker!

Dinas pass blev en del av en promenad. Först fick hon följa med till biblioteket och lämna några böcker (överlycklig över att få följa med matte helt själv!), sedan hämtade jag en Metro för att till sist vända hem och träna fritt följ på en lång gräsmatta längs med bilväg och fotbollsplan.

Jag tror att jag överraskade långöra med att träna mitt i promenaden. Hon var en aning loj så det blev position vid sidan snarare än baklängesmarsch. Mycket täta belöningar med boll (jag kan faktiskt belöna min schäfer med boll utan ljudande – stolt!!! Men jag försöker vara försiktig så jag märker om det slår över) från bakfickan till vänster. Konsekvent vänster eftersom hon nu när hon fått upp energin och glädjen börjar tränga – inte så konstigt men då får man tänka till. Och jag sysslar ju med belönongsträning så då ändrar jag just belöningen 🙂

Hi hi. Gillar den här bilden skarpt. Världens snällaste Dina

Jag har prövat extern belöning från vänster och att hålla boll i snöre bakom vänster ben men hittills tycker jag det blir för mycket diskussion oss emellan och att hon blir för belöningsfokuserad. Hm – tanke som kom upp just nu: ha matskål med riktigt gott gotta i till vänster! Kanske kan fungera bättre! Dessutom ska jag be mina härliga älskade träningskompisar om hjälp att både klicka och belöna nästa gång vi ses.

Kom an, lek med mig!

Just nu sitter jag i morgonsolen och lyssnar på en kakafoni av fågelkvitter medan hundarna röjer runt och förstör gräsmattan! Mys! Idag blir det drag weight, kanske ett spår eller tre och kanske bad!

Att ha hundar som inte trivs ihop

Idag skriver jag om någonting som skaver. Mina hundar kommer inte alltid överens. Det är två tikar med helt olika personlighet, bakgrund och mentala bitar. På senare år har det blivit värre; framför allt Dina mäter mycket med Scilla och Scilla i sin tur gör som hon alltid har gjort: kör sitt race, ignorerar och kör över Dina. Där är det intet nytt. Scilla bryr sig föga om Dina och att hon mäter och blivit väldigt noga med kissfläckar: Scilla vet att hon är Störst, Bäst och Vackrast. Om vi frågar henne. Jag har verkligen försökt och försökt undvika det beteendet från dag ett för jag visste att det är så det kan bli. Dina är på tok för mesig men försöker hellre vinna några omöjliga poäng hos Scilla än går undan direkt. Scilla kör sitt eget race och är helt enkelt en rottweiler = hon går inte runt, hon går igenom.

Och det krockar. De har rykt ihop flertalet gånger. Oftast över resurser och ibland är det mitt fel, ibland inte. Men mest handlar det om att det är två tikar som är oense om ditt och datt. Det är ingenting de lider av utan de kan vara en riktigt go flock med mig och husses hund. De kan leka ihop om leksaker etc.

Men jag kan avundas de som har hundar som blir glada när de ser varandra, kan sova tillsammans och dela på korgar etc. Jag har rannsaka mig själv men jag tror inte att jag har gjort någonting fel. Jo, jag vet att jag har missat att ge de respektive egentid utan varandras närvaro, men jag är osäker på om det har förstärkt deras oenighet.

Ingen Big deal … Eller?

Bild lånad från http://www.vomalmere.com/

Jag skrev förut ett inlägg om vad jag har för idéer om nästa hundras och syftade då på tollare. Efter att ha tagit reda på mer – mailat meduppfödare, ägare till tollare och pratat med hundvänner – så har jag tänkt om. Tollare är nog ingenting för mig. Inte nu.

Däremot har jag börjat fundera på malinois. Och jag blir liksom trött på mig själv … Det här borde inte vara någon big deal. Men … Jag ser mig själv utifrån. Först rottweiler och sedan malinois. Jag vet tre personer som gjort den resan och är sålda på den aktiva långnäsan. Jag vill inte bli en sådan som överger den underbara rottweilern. Jag vill framförallt inte att folk ska tänka att ”Ja, vad var det jag sa. Rottweiler håller inte måttet på tävlingsplanerna”. Och det är ju där skon klämmer – jag bryr mig om vad folk tycker. Även om de som säger så har fel – en bra rottweiler med en bra förare kan mycket väl konkurrera med de långnäsorna! Scilla är precis så snabb, liten, samarbetsvillig, rejäl och aktiv som jag önskar. Inte alls klumpig, tung och trög som folk har en tanke om att rottweiler är och därmed är det endast de belgiska, tyska och engelska och eventuellt australiska vallhundarna som kan placera sig på prispallen (typ).

Bild lånad ifrån http://www.dressemonchien.com/

Anlendingen till att jag tänker vidare från rottweilern är att det är alldeles för svårt att finna en bra rottweiler idag, att jag vill ha en hanhund och rottweiler-hanarna är över lag på tok för tunga för sitt eget bästa och att jag helt enkelt är nyfiken och vill vidare! Testa!

Ändå sticker det lite i hjärtat över att ”överge min ras”. Jag känner ett ansvar att visa upp hur bra rottweiler kan vara och inte galna bestar. Till skillnad från just många individer av vallhundstyp är en bra rottweiler stabil och håller ihop mentalt – det kan jag säga eftersom jag har en av varje 🙂 Men jag drar inte alla över en kant, det finns mycket att säga om båda lägren!

Jag känner helt enkelt att jag sviker min ras genom att vara en av för få seriösa aktiva medvetna rottweilerägare i Sverige. Men det fungerar ju inte så. Man ska ju inte ha hund för att bevisa någonting för någon annan.

Men innan det är tal om att skaffa en till hund ska jag och mina damer tävla en hel del och njuta av livet i flera år till!

Bild lånad från http://www.blocket.se/blekinge/Malinois_54000108.htm